hannaaxelsson

Nu har man hamnat här, får se om detta hjälper alla mina tankar.

Det är så att för ca 5½ vecka sen så gick en släkting till mig bort i cancer, endast 49 år gammal!
För 1½ vecka sen var vi nere i Göteborg på hennes begravning, det gjorde så ont. Att sitta där, se kistan, se alla blommar och tårfyllda ögon, att lägga en ros på kistan och säga hejdå, det var nog bland det mest jobbiga jag har gjort i hela mitt liv, men samtidigt är jag väldigt glad att jag följde med ner och sa hejdå. Nu är hon borta, hennes aska ska spridas i havet, så någon gång när vi är ute och åker båt, då finns hon där, då är det henne vi känner i vågorna. Det låter säkert galet, men det hjälper mig att tänka så. Jag tror på livet, på ett fortsatt liv även efter döden. Varför skulle denna underbara människa endast få 49 år på jorden? Jag tror starkt på att hon finns kvar här och fyller våra liv med hopp, glädje, tröst och styrka! Jag måste tänka så för att orka med alla tankarna. Nu är hon en ängel, en av de vackraste. Nu är hon fri, fri från all smärta, all sorg. Och jag lovar, en vacker dag ska vi åter mötas igen!!