Vem kan älska mig?
Vem kan älska mig och se
se mig som jag är
Kan älska nu och här
Vem kan älska mig??
mmm...
Vem bryr sig om en saga utan lyckligt slut?
♥
♥
just smile...
måsten. ont. tankar. ångest. sömnlös. behöver sova.
att varje kväll ska sluta likadant. Det är sömnlösa natter, de avlöser varann. Känslan av att faktiskt vara utvilad är ingen jag minns. Likaså känslan av att på riktigt vara lycklig och glad. Jag vill må, skulle göra allt jag kan. Men jag är skeptisk, och rädd. Ja, jag är rädd. Rädd för vad som ska hända, vad som händer om det inte hjälper. Jag är nära att ge upp, jag börjar bli likgiltig. Jag vill, men jag orkar inte bry mig längre. Man kanske blir så efter nästan 7 år. Det är nästan 1/3 av mitt som jag ägnat åt att må dåligt, SJUKT.
Det som egentligen får mig att kämpa vidare, är att jag inte vill att mitt mående och hur jag är, ska gå ut över alla andra. Jag vill inte vara som jag är mot min älskade, elak och allmänt dryg. Det är inte okej. Vill inte heller att mina syskon ska se det som en utväg att ge upp när man mår dåligt. Även om jag många gånger velat ge upp.
Jag vill inte dö, ibland vill jag bara inte leva. Så är det. Inte det här livet. Jag är tacksam för allt jag har, jag har säkerligen mycket som många kan drömma om, ändå mår jag såhär. Det handlar inte om min omgivning, samtidigt som jag egentligen inte vet vad det handlar om. Det handlar om mig, det må låta ego, men det är det det handlar om. Mig, bara mig. Jag har helt underbara vänner, en fantastisk familj, en fin sambo/pojkvän som jag älskar innerligt. En hund som jag inte vill leva utan. Varför är jag inte nöjd? Varför mår jag inte bra? Varför kan ingen svara på det. Jag ska få hjälp, igen. Men som tidigare nämnt är jag rädd och skeptisk. Kommer han förstå mig? Kommer jag våga öppna upp mig och berätta allt? Varför skulle det här hjälpa, när ingenting annat har hjälpt? Många frågor. Kan någon svara?
Min kraft börjar ta slut. Har ingen ork. Jag vill gråta. Tårarna är slut. Ge mig ork. Ge mig lust. Jag vill. Men samtidigt inte. Godnatt.
jag älskar dig Johan, du får mig att vilja! ♥
att varje kväll ska sluta likadant. Det är sömnlösa natter, de avlöser varann. Känslan av att faktiskt vara utvilad är ingen jag minns. Likaså känslan av att på riktigt vara lycklig och glad. Jag vill må, skulle göra allt jag kan. Men jag är skeptisk, och rädd. Ja, jag är rädd. Rädd för vad som ska hända, vad som händer om det inte hjälper. Jag är nära att ge upp, jag börjar bli likgiltig. Jag vill, men jag orkar inte bry mig längre. Man kanske blir så efter nästan 7 år. Det är nästan 1/3 av mitt som jag ägnat åt att må dåligt, SJUKT.
Det som egentligen får mig att kämpa vidare, är att jag inte vill att mitt mående och hur jag är, ska gå ut över alla andra. Jag vill inte vara som jag är mot min älskade, elak och allmänt dryg. Det är inte okej. Vill inte heller att mina syskon ska se det som en utväg att ge upp när man mår dåligt. Även om jag många gånger velat ge upp.
Jag vill inte dö, ibland vill jag bara inte leva. Så är det. Inte det här livet. Jag är tacksam för allt jag har, jag har säkerligen mycket som många kan drömma om, ändå mår jag såhär. Det handlar inte om min omgivning, samtidigt som jag egentligen inte vet vad det handlar om. Det handlar om mig, det må låta ego, men det är det det handlar om. Mig, bara mig. Jag har helt underbara vänner, en fantastisk familj, en fin sambo/pojkvän som jag älskar innerligt. En hund som jag inte vill leva utan. Varför är jag inte nöjd? Varför mår jag inte bra? Varför kan ingen svara på det. Jag ska få hjälp, igen. Men som tidigare nämnt är jag rädd och skeptisk. Kommer han förstå mig? Kommer jag våga öppna upp mig och berätta allt? Varför skulle det här hjälpa, när ingenting annat har hjälpt? Många frågor. Kan någon svara?
Min kraft börjar ta slut. Har ingen ork. Jag vill gråta. Tårarna är slut. Ge mig ork. Ge mig lust. Jag vill. Men samtidigt inte. Godnatt.
jag älskar dig Johan, du får mig att vilja! ♥
