jag älskar Dig....?
Vad är egentligen att älska någon? Hur kommer det sig att vissa tar så lätt på de orden, medan andra (som mig själv), har betydligt mycket svårare att säga de orden? Hur kommer det sig att det är mycket enklare att säga "I love you", trots att det betyder exakt samma sak?
Varför är många rädda för att älska någon? Är det rädslan att bli sviken och sårad som skrämmer? Risken att bli sårad, är väl lika stor även om man inte "älskar" personen? Och är det egentligen genom att bli sviken och sårad, som man växer och lär sig mer om sig själv? Jag tror på det, jag vill tro på det. Jag har blivit sårad, många gånger. Och självklart är jag rädd att bli sårad igen, men jag har lärt mig att om jag inte ger människor en chans trots min rädsla så kan jag gå miste om världens underbaraste människa. Jag kan missa så mycket, och hur ska jag då kunna växa och lära mig mer om mig själv? Jag tror att man lär sig mer om sig själv, genom att bli sårad och även genom att träffa nya människor.
Jag vill tro gott om allt och alla, och det gör jag. Jag säger ofta "jag hatar henne/honom", om personer som jag faktiskt inte tycker om. Jag har lärt mig att det är ett försvar för mig själv, egentligen så är jag rädd, svartsjuk på den personen. Jag tycker inte om att komma på mig själv med att tänka/känna så, jag skäms. Men är det så att det är "naturligt" att faktiskt känna så om någon som man är avundsjuk på? Vem har inte sagt att den där sjukt snygga tjejen på stan har fula kläder, klär sig som en fjortis eller liknande, för att hon egentligen är just jättesnygg? Egentligen är det bara fördomar, för visst är det så, att vi alla har fördomar. Men vad gör vi egentligen med våra fördomar? Låtar vi oss dömma och aldrig ens pratar med personen, eller ger vi faktiskt personen en chans att bevisa motsatsen? För hur ofta stämmer våra fördomar egentligen? Kan nog knappt komma på någon som mina fördomar stämt på. Alla har vi fördomar, ALLA, frågan är bara vad vi gör med dom sen. Jag anser att ALLA är värd minst en chans, kanske är det just DEN personen som är den absolut underbaraste och så går man miste om det enbart för att man är dum och inte vill ge personen en chans!!
Kanske är det jag som tänker för mycket, eller är det så att dom flesta känner såhär, men inte riktigt funderat eller tänkt "djupt" på det?
Men nej, nu har jag nog skrivit tillräckligt för ikväll.
Hoppas ni alla njuter lite av läsningen, och kanske får en egen liten tankeställare angående allt.
Godnatt gott folk!
Take care! ♥
Varför är många rädda för att älska någon? Är det rädslan att bli sviken och sårad som skrämmer? Risken att bli sårad, är väl lika stor även om man inte "älskar" personen? Och är det egentligen genom att bli sviken och sårad, som man växer och lär sig mer om sig själv? Jag tror på det, jag vill tro på det. Jag har blivit sårad, många gånger. Och självklart är jag rädd att bli sårad igen, men jag har lärt mig att om jag inte ger människor en chans trots min rädsla så kan jag gå miste om världens underbaraste människa. Jag kan missa så mycket, och hur ska jag då kunna växa och lära mig mer om mig själv? Jag tror att man lär sig mer om sig själv, genom att bli sårad och även genom att träffa nya människor.
Jag vill tro gott om allt och alla, och det gör jag. Jag säger ofta "jag hatar henne/honom", om personer som jag faktiskt inte tycker om. Jag har lärt mig att det är ett försvar för mig själv, egentligen så är jag rädd, svartsjuk på den personen. Jag tycker inte om att komma på mig själv med att tänka/känna så, jag skäms. Men är det så att det är "naturligt" att faktiskt känna så om någon som man är avundsjuk på? Vem har inte sagt att den där sjukt snygga tjejen på stan har fula kläder, klär sig som en fjortis eller liknande, för att hon egentligen är just jättesnygg? Egentligen är det bara fördomar, för visst är det så, att vi alla har fördomar. Men vad gör vi egentligen med våra fördomar? Låtar vi oss dömma och aldrig ens pratar med personen, eller ger vi faktiskt personen en chans att bevisa motsatsen? För hur ofta stämmer våra fördomar egentligen? Kan nog knappt komma på någon som mina fördomar stämt på. Alla har vi fördomar, ALLA, frågan är bara vad vi gör med dom sen. Jag anser att ALLA är värd minst en chans, kanske är det just DEN personen som är den absolut underbaraste och så går man miste om det enbart för att man är dum och inte vill ge personen en chans!!
Kanske är det jag som tänker för mycket, eller är det så att dom flesta känner såhär, men inte riktigt funderat eller tänkt "djupt" på det?
Men nej, nu har jag nog skrivit tillräckligt för ikväll.
Hoppas ni alla njuter lite av läsningen, och kanske får en egen liten tankeställare angående allt.
Godnatt gott folk!
Take care! ♥
Kommentarer
Trackback
